Det är fortfarande februari, om än i bara någon dag till. Jag känner ändå att våren är på väg. Äntligen börjar jag känna livet i mig. Det har varit en väldigt tuff höst och vinter, på många sätt. Det känns så mycket lättare när solen skiner och dagarna blir längre. Varje dag är tjejerna ute på tomten och tultar runt och leker i sandlådan. Jag och mannen andas ut och njuter av en varsin kopp kaffe ute i friska luften. Vi är hemma båda två nu, en period. Det blev så och jag uppskattar verkligen att vi fick den möjligheten. Det slår mig att den här tiden inte kommer tillbaka. Tiden då de små är hemma och då vi som familj har möjlighet att umgås så pass mycket som vi gör. Min förhoppning är att i framtiden kunna prioritera familjen mer än vad jag gjort tidigare. Jag vill inte leva i ständig press och stress och lämna och hämta på förskolan med andan i halsen och längta till kvällen är slut så att jag kan gå och sova. Mitt liv har sett ut så. Vad är det för liv?
Jag vill stanna upp och leva i nuet. Jag vill inse att livet är nu. Jag vill inte ständigt sträva efter något annat. Längta till något. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga men jag måste hitta ett sätt. Jag är glad att jag kommit till insikten nu och inte låter det gå allt för långt. Ibland måste en helt enkelt stanna upp och fundera på vad som egentligen är viktigt. Och uppskatta vad vi har.
Stefan sa häromdagen: Vad bra vi har det ändå. Tänk att vi bor så fint, precis vid sjön, i ett nytt hus med allt vi kan önska. Det var så skönt att få höra det. Att få stanna upp och uppskatta det vi har.
Senaste kommentarer