Jag tar mig inte längre tiden att skriva eftersom dagarna går i ett. Nu har jag saker som bara måste ut ur systemet så jag hoppas att jag hinner skriva så pass mycket att det finns något att publicera.
Jag har så många mörka tankar just nu. Skuldkänslorna jag har över att inte orka med barnen äter upp mig. Jag kommer på mig själv att längta efter saker att göra tillsammans med Stefan utan barnen. Och mitt i det känner jag en sån väldig sorg över att det inte finns någon tid alls bara för honom och mig.
Just nu tycker jag verkligen att det är tufft. Att få två på en gång känns väldigt mycket jobbigare än att få en. Sedan handlar det såklart om vilka barnen är som individer. Jag skulle säga att de är rätt krävande. Att de sover dåligt gör det inte lättare heller. Det känns som att jag varje dag längtar till barnen ska somna och då är jag så slut att jag själv somnar.
En överväldigande och tung tanke sköljde över mig i förra veckan. Tanken att det aldrig finns någon återhämtning. Jag fick nästan panik av att tänka att vardagen rullar på och det enda vi gör Stefan och jag är att stå ut. Det är som att alltid kippa efter andan för att när som helst hamna under vattenytan istället för precis över den.
Jag känner mig tvingad att tala om att jag verkligen älskar mina barn eftersom risken finns att någon tror att jag inte gör det bara för att jag just nu känner som jag gör. Det är precis den skammen jag talar om.
Senaste kommentarer