Fru Larsson – tvillingmamma

Att öppna sig i ett brus som ständigt påvisar hur lyckliga och perfekta alla är kan vara svårt. Jag förstår att det är en fasad som visas upp och det är inget som säger att vi måste visa upp verkligheten om vi inte vill. Men jag vill visa den. Just nu vill jag det.

I perioder känner jag mig så ensam. Det bara sköljer över mig. Det känns som att vänner och bekanta runt omkring springer så fort, har överbokade kalendrar och hela tiden måste påpeka hur svårt det är att få till en tid att ses. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Jag har aldrig varit så där uppbokad. Jag tycker om att vara spontan men hur lätt är det att vara spontan när andra redan är tre månader fram i sina kalendrar och sitter och ojar sig över fullspäckade helger?

Jag tycker att det finns olika typer av ensamhet. Jag kan älska att vara ensam och har egentligen alltid trivts i mitt eget sällskap. Så pass mycket att det har funnits de som tycker att det är lite konstigt. Men så finns det även den ensamheten som inte är självvald och den river och sliter i bröstet.

Att föreslå att man ska ses och mötas av att det inte finns tid. Att bjuda in till middag och alla tackar nej. Det gör ont. Så förbannat ont. Nu kan man ju tycka att jag inte borde känna mig ensam eftersom jag har min familj. Men det gör jag. Ibland känner jag mig ensam och bortvald trots att jag sitter här med min man och mina tre fina barn.

Det kan kännas skönt att gråta när det är lite kämpigt. Som att öppna ventilen lite. Just nu fungerar inte ventilen. Eller är det gråten som inte fungerar?