Vi har drabbats av någon typ av mastodontförkylning här hemma. I måndags morse vaknade Stefan och var helt sänkt så han stannade hemma från jobbet. Plötsligt var vi två vuxna hemma och jag önskar vi kunde ha det så oftare! Jag kände ett helt annat lugn, inte den där stressen att hinna så mycket.
Situationen är ju lite speciell eftersom både jag, Stefan och Majken och Molly är superförkylda men det är ändå rätt mysigt att vara hemma tillsammans.
Ikväll åker Stefan och Elsie bort och kommer hem på söndag kväll. Jag känner mig inte så stressad över det. Det är jobbigare när jag är ensam med alla barn. Det som är tufft är att ta alla nätter själv. I vanliga fall tar vi varannan natt. Vi har inte lyxen att ha bebisar som sover hela nätter ? Speciellt den senaste tiden har det varit jobbiga nätter. Läser inlägg efter inlägg i tvillinggrupper på Facebook om hur lyckligt lottade fölk är som har bebisar som sover SÅ-HÅ bra. Suck. Vi andra sitter tyst och lider. Men alla bebisar är inte lättsövda. Det pratas om metoder hit och dit men jag går hellre efter min egen magkänsla och lyssnar in vad mina bebisar vill och behöver. Jag vet också att barn är olika. Det märks så tydligt när jag har två bebisar som är så extremt olika. Jag brukar tänka att Elsie var krånglig men att det blev bra till slut ändå. Även om det kan kännas tröstlöst att vara mitt i det.
Så jag ställer in mig på tre jobbiga nätter och ser fram emot när Stefan är hemma igen och kan servera mig kaffe på sängen.
Senaste kommentarer