Det finns så många förbjudna känslor och tankar kring graviditet och föräldraskap. Eftersom det inte pratas om det så tror man lätt att man är ensam. Kanske till och med konstig. Tänk om vi kunde vara mer transparenta med vad vi känner. Dela med oss när det är jobbigt.
När vi fick veta att vi väntade tvillingar väntade en jobbig tid. Jag ville bara ha barn. Hur kunde det bli såhär? Och Stefan som egentligen kände sig färdig med barn – så blev det två till. Jag kände mig skyldig, extremt orimligt jag vet! Men känslor är känslor och jag hade svårt att inte ta på mig att vi väntade två bebisar.
De kommande månaderna kastades jag mellan att känna mig speciell och utvald och att ångra graviditeten. Det jobbigaste var att inte helt kunna glädjas åt att vänta barn.
Oron kring hur allt skulle bli överskuggade det mesta. Det jobbigaste var nog skammen över mina egna känslor. Jag kände mig hemsk mot bebisarna i magen och hur kunde jag önska en ogjord?
Jag kände inget speciellt band till mina bebisar när de låg i magen. Jag ville så gärna göra det men det är inte en känsla man kan tvinga fram. Det kändes mest overkligt. Hur skulle jag kunna älska fler barn än Elsie? Hon var ju mitt allt!
Men så kom dagen då de föddes. Och från första stund var de så självklara! Jag älskade dem enormt från dag ett och känslorna var till och med större än när Elsie föddes. Nu finns det inte på världskartan att de inte skulle finnas eller att vi ”bara” skulle fått en bebis. Våra små klumpar, vad glada vi är att det var just ni som kom!
Senaste kommentarer