Är det illusionen vi vill ha?

Jag har börjat säga nej. Ignorera. Avfölja på sociala medier. Jag har kommit att inse att vissa konton och personer tar mer än de ger. De stressar och får mig bara att må sämre. Varför ska jag ha det i mitt liv? Jag behöver inte personer som ser föräldraskapet som en tävling. Jag behöver inga pekpinnar.

Den känslan när jag tycker på avfölj – så skön!

Jag kan önska att jag kunde motivera andra. Få andra att må bra genom att visa mig och mitt liv. Det riktiga livet alltså. Men tyvärr känns det inte som att det är verkligheten som når fram på Instagram och bloggar. Vill vi bara se drömlivet? Är det för att vi ska kunna drömma oss bort? Eller har vi tröttnat på alla perfekta fasader? Är det fler än jag som tröttnat på att jämföra sig och känna sig misslyckad?

Finns intresse av att följa en familj som alternerar stylade bilder med verkligheten? Kanske är min osäkerhet kring detta anledningen till att jag inte vågar satsa fullt ut på bloggen. Jag är inte ute efter rekordmånga klick. Jag vill hitta en fin gemenskap med andra, eller vars den som kan ge hopp när det känna jobbigt. Eller vara den personen andra kan skratta tillsammans med när det är kaos i vardagen. På riktigt.