Detta svarta hål av trötthet verkar aldrig någonsin ta slut. Det enda jag vill är att sova men ju mer jag sover desto tröttare blir jag.
Det är kroppen som säger stopp. Den vill sova. Ryggen värker. Molande huvudvärk. Illamående. Att samtidigt kämpa, jobba på, leva och le – det är en prövning. Och det är sannerligen ingen lösning.
En del av min lösning är fysisk träning. Förut tränade jag 6 gånger i veckan. Nu tränar jag inte alls. Det finns inga skäl till det, jag sitter inte på några bortförklaringar. Jag vet bara att för att orka med måste jag röra på mig. Jag måste göra det för min dotter, för min man och för MIG.
När hjärnan och kroppen checkar ut är det inte lätt att se framåt. Jag har bokat ett pass på gymmet ikväll. Jag måste stå emot min impuls att avboka. Det är dagens viktigaste kamp.
Senaste kommentarer