Ibland drabbas jag av ångest. Idag är en sådan dag. Det sitter en klump i bröstet och jag känner att jag andas ytligt. Oron sitter i hela kroppen och helst vill jag bara gå och lägga mig. Det bästa att göra är att göra tvärt om – gå ut! Ta en promenad och få frisk luft i lungorna.
Den här helgen är jag ensam med Majken torsdag kväll till söndag kväll. Hon är krasslig och andningspåverkad så hon får medicin att inhalera var tredje timme. Den här helgen blir därför inte särskilt händelserik. Skulle gärna tagit en promenad med henne i vagnen men vi har ingen vagn hemma. Dessutom regnar det så det känns inte speciellt lockade att hänga ute på tomten heller. Jag vill inte att hon blir sämre så det har känts tryggast att stanna inne. Men det är så tråkigt!
Jag blir ledsen över att jag sitter här och bara önskar att helgen ska vara över. Att tiden bara ska gå. Hursomhelst tror jag att allt detta gör att jag mår som jag gör. Jag känner mig som världens tråkigaste förälder. ?
Usch, jag känner igen mig i det du skriver. Jobbigt när man dessutom inte har möjligheten att gå ut och lindra ångesten.
❤️