Fru Larsson – tvillingmamma

Tvåbarnschocken blev trebarnschock. Men egentligen har den inte kommit än – chocken. Kanske hade det känts mer påtagligt om det bara kommit en bebis. Nu har vi för fullt upp för att reflektera 🙂 Eller så är jag helt enkelt mer chill än jag trodde jag skulle vara.

När jag var gravid kände jag att jag hade svårt att glädjas. Jag var så orolig över att det skulle komma två bebisar. Istället för att vara förväntansfull, längta och vara nyfiken på vilka det var som låg där i magen hade jag fullt upp att hålla mig lugn och intala mig att vi skulle klara två bebisar och en treåring. På något sätt hade jag målat upp en bild av att det skulle bli så pass tufft att vi nästan inte skulle klara det.

Dagen innan Majken och Molly föddes

Med facit i hand kan jag säga att jag inte hade behövt oroa mig. Bara själva anknytningen kom helt naturligt och i stort sett på en gång, till skillnad från när Elsie föddes då jag tyckte att det tog ett tag att knyta an. Samma stund som Majken och Molly kom var de så självklara. Det kändes, och känns, så självklart att de är två – att vi fick två stycken. Innan de föddes kunde jag med ganska stora skuldkänslor önska att jag bara väntade ett barn. Den största anledningen var för att vi fortfarande skulle ha tid för Elsie. Och att hon inte skulle känna sig bortprioriterad. Med två famnar och två barn skulle vi fortfarande räcka till. Men att nu tänka att vi skulle fått en bebis känns otänkbart. Det är klart att vi fick tvillingar. Lika självklart som att jag nu har tre underbara tjejer. Kan inte önska mig något annat!

Det är klart att det är jobbigt. Vi har kämpiga nätter – och dagar! Istället för att försöka få en bebis att sova ska vi nu söva två. Otaliga gånger vaknar den ena när den andra somnat. Eller så är båda panikhungriga och skriker hysteriskt. Många är de gånger jag tänkt att det är så otroligt lätt med en bebis. Men tro mig – det tycket jag inte när Elsie var liten. Jag tyckte första tiden med henne var jättetuff. Så jag ska verkligen försöka hålla mig i skinnet och inte bli en sån tvillingförälder som hela tiden ska påpeka ”hur lätt de med en bebis har det”.

Sammanfattningsvis kan jag alltså inte säga att det är en chock med tre barn. Det kämpigaste just nu är att inte stressa upp mig över hur det är just nu och fastna i tankenfällan ”så här kommer det alltid vara”. Det som tär mest är nätterna. Vi har från början delat upp nätterna mellan oss jag och Stefan. Mer om detta i ett annat inlägg. Det jag måste intala mig själv är att Majken och Molly bara är tre månader och det kommer att bli lättare. Det är så lätt att säga till andra men jag måste erkänna att jag trillar dit själv och får lite panik ibland.

Har någon av er upplevt någon flerbarnschock?