Fru Larsson – tvillingmamma

Jag vet inte vad jag hade föreställt mig. Kanske en revansch på förra föräldraledigheten. Att nu få känna lugnet – jag vet hur det är att vara hemma med ett barn. Men sedan blev det istället två barn och återigen blev det inte som jag hade tänkt mig. Min upplevelse är att det är tufft att vara hemma med två bebisar och dessutom ha ett äldre barn som ska lämnas och hämtas på förskolan. I tvillinggrupper på Facebook tävlas det i vem som har det lättast med sina tvillingar. De som har tvillingar som synkar sömnen och sover 3 timmar mitt på dagen. De som minsann alltid ser till att sminka sig, laga all barnmat från grunden, baka och måla om hemma.

Jag kämpar med mitt. Min ständiga stress att ha det undanplockat och fint hemma. Men tiden går alldeles för snabbt. Swish så är klockan halv tre och jag måste packa in Majken och Molly i bilen och hämta storasyster på förskolan. Nähä, det blev ingen Öppna förskola idag heller. Nähä, jag hann inte tvätta fler än en maskin idag heller. Och plocka i och ur diskmaskinen är en omöjlighet med två ettåringar som armbågar sig fram för att försöka klättra in i densamma.

Jag vet inte om jag har prioriterat rätt? Jag har mest varit hemma för att få ordning på mat- och sovtider. Helt plötsligt har det gått ett år och jag kan bara konstatera att det inte alls blev som jag tänkt mig. Alla härliga mammor jag skulle lära känna. Alla projekt jag skulle hinna med. Var tog tiden vägen? Och nu sörjer jag lite att det snart är slut. En tid som aldrig kommer igen. Ja, jag har alltid varit sentimental och inte blir jag mindre sentimental när det kommer till mina barn.

Älskade Majken. Älskade Molly. Jag hoppas att jag ändå har givit er en bra start i livet. Oändligt många är de kramar, pussar, lekar och bus vi har hunnit med. Det måste ändå vara det viktigaste.